Hertig Carl var missnöjd med resultatet från de första försöken i källaren. Han ville inte ge upp. Vid påsktid 1785, ett halvår efter den första fallerade skattjakten (och några halvdanna ansatser däremellan) kallades en man vid namn Axberg till staden. Hertigen själv var inte närvarande då denne anlände och förlitade sig därför på Reuterholm som han satt på att övervaka projektet. Den fåfänge Reuterholm var dock inte särsäkilt imponerad av Axberg som han menade var “en gemen och olärd karl som såg värre ut än en skogsrövare”.
Så snart hertigen återvänt introducerades han anonymt genom att sällskapet ledde den inhyrde mannen genom hemliga trappor i Stockholms slott. För att dölja hertigens identitet tilltalades prinsen “du”. Tyvärr hade herrarna underskattat hejdukens intelligens. Axberg gick inte på det listiga knepet utan begrep ganska kvickt vem den mystiske “du” var och förklarade att andarna redan visat den stora skatten för honom, som enligt uppgift bland annat skulle bestå av gigantiska bildstoder av de 12 apostlarna i rent silver. Hertigen blev mycket lycklig och gav Axberg rejält med dricks. Reuterholm underströk i efterhand att ”Det var ock så merändels uppå ett dylikt regn, alla H[err] Axbergs besök syftade”.
Grävandet återupptogs men under Axbergs befäl. Dock föredrog denne man att arbeta enstört med sin medhjälpare (vars utseende Reuterholm också kommenterade nedlåtande). Inga resultat verkade dock uppnås, Axberg verkade mest intresserad av att resa in och ut ur staden och därmed få tillfälle att be hertigen om dricks och respengar. Ibland menade han att hans medhjälpare blivit skadad under en strid med rået och nu måste vila. Tiden gick och de höga herrarna började så smått känna sig bedragna av de uteblivna resultaten kontra de ständiga undanflykterna. Så hertigen skickade in sin krutdurk Reuterholm för att konfrontera underhuggaren. Detta uppdrag tog Reuterholm på sig och krävde att kretsen skulle få bevittna ett grävningsarbete. Detta ogillades av den tillfrågade men han lyckades inte slingra sig ur
befallningen, det var ju trots allt Reuterholm han hade att göra med. Vid midnatt ankom hertig Carl med sällskap.
Axberg hade då antänt en ansenlig mängd tjära som skapade en vidrig rökutveckling i källargångarna. Prinsen och hans vän J.J. de Geer (som dragits med) blev sittande vid ingången. Den kaxige Reuterholm själv fick se sig besegrad av rökverket då han drabbades av ett kraftigt hostanfall och blev stående i dörröppningen. I det kompakta mörkret hörde de plågade herrarna hur stenar kastades omkring då Axberg stred med rået. Hertigen skickade fram sin bokhållare Sandvall för att ta reda på olåtens ursprung. Sandvall kämpade sig genom rökverket och upptäckte snart att källan till ljuden var Axbergs hjälpreda som från en dold plats kastade stenar omkring sig. Efter denna uppgift kallade prinsen Axberg till sig och, trots att röken stod tjock, ställde honom mot väggen och krävde resultat. Hejduken bönade och bad om en veckas uppskov. Han skulle resa ut ur staden för att återkomma 8 dagar senare med besked om projektet skulle komma att lyckas eller ej. Hertigen visade prov på ansenligt tålamod och beviljade önskemålet. Efter denna strapats begav sig det anfådda sällskapet tillbaka till slottet, men Sandvall lämnades kvar för att spionera på de inhyrda.
Efter en stund, då herrarna tog igen sig i hertigens rum, återkom Sandvall. Denne medförde mindre trevliga nyheter. Tydligen hade Axberg och medhjälparen hånat de höga herrarnas godtrogenhet, viftat med pengarna de tjänat och skrockat om att “mer lär det inte bli”. Lurendrejeriet gick upp för hertig Carl och man började i sin vrede genast planera en gruvlig hämnd. Planen som kokades ihop gick ut på följande: om åtta dagar, då Axberg skulle komma tillbaka, skulle fyra av hertigens starkaste män gömma sig i källaren förklädda till lejon, örnar, gripar (och liknande) hoppa fram och slå skojaren med påkar. Men den listige Axberg som sett igenom herrarnas första knep misstänkte antagligen en vedergällning och återvände aldrig.
Historien avslutades med att hertig Carl fick en betydande räkning från husets ägare då strapasterna och grävandet gravt skadat husgrunden.
Efter upplevelsen ville prins Carl bara lägga locket på och glömma hela spektaklet. Risken fanns ju att rykten om projektet läckte ut till allmänheten. Om man helt enklet upphörde med aktiviteterna torde det hela snart glömmas. Dock hade hertigen förbisett en person. Denna person var sedan 1785 officiellt stämplad som “charlatan”, “dåre” och utesluten ur den hemliga kretsen. Hans namn var Ulfvenklou. Det var dock inte Ulfvenklou själv som talade brevid mun, utan hans före detta dräng, herr Fogelquist, som varit närvarande vid husbondens arbeten. Fogelquist hade nu omtalat vitt och brett hur det söktes efter en skatt med mystiska knep. Hertig Carl tacklade problemet på ett sätt som skulle gjort don Corleone stolt:
Han kallade helt enkelt till sig den glappande och gav honom ett erbjudande som inte kunde förvägras, endera skulle drängen genast sluta sin mun angående grävningarna, annars skulle hertigen bekosta en enkelbiljett till Saint-Barthélemy.
Vi får antaga att tystnaden slutligen lade sig över projektet.
söndag 18 december 2011
Hertig Carls skattjakt, Stockholm 1784 (Del 1)
Våren 1784 påbörjades ett storslaget projekt i kungliga huvudstaden. Hertig Carl och hans vänkrets ämande bli rika. Den unge frimurarprofeten Henrik Gustaf Ulfvenklou, som hade hertigens öra, hade omtalat en dold skatt som skulle ligga nedgrävd i en källare på Österlångatan. Denna källare är för övrigt belägen under de hus som idag utgör Österlånggatan 24 och Baggensgatan 23. Residerande i dessa hus fanns ett antal skräddargesäller och några prostituerade.
Ulfvenklou menade att under husets grund vilade en stor skatt, dold för det mänskliga ögat. Men denna skatt vaktades av ett rå och de djärva skattletarna behövde hjälp utifrån för att kunna besegra henne och erövra skatten. Ungefär vid samma tid som planerna smiddes anlände herr Gustaf Adolf Reuterholm till Stockholm efter att ha spenderat nästan ett år i sitt hem i Finland. Hertigen invigde entusiastiskt sin vän projektet. Reuterholm var inte alltför ivrig att deltaga. Men plikttrogen som han var fick han se sig själv ställa upp, dock inte utan bittra kommentarer.
Ulfvenklou menade att under husets grund vilade en stor skatt, dold för det mänskliga ögat. Men denna skatt vaktades av ett rå och de djärva skattletarna behövde hjälp utifrån för att kunna besegra henne och erövra skatten. Ungefär vid samma tid som planerna smiddes anlände herr Gustaf Adolf Reuterholm till Stockholm efter att ha spenderat nästan ett år i sitt hem i Finland. Hertigen invigde entusiastiskt sin vän projektet. Reuterholm var inte alltför ivrig att deltaga. Men plikttrogen som han var fick han se sig själv ställa upp, dock inte utan bittra kommentarer.
En herre vid namn Håkan Pärsson kom resande från småland för att bistå med skattgrävningen. I samband med hans ankomst hölls en konselj där projektet högtidligt gicks igenom. Herr Ulfvenklou räckte över den så kallade “commenderingsrullan” till hertigen och Reuterholm (som inte hade mycket till övers för Ulfvenklou) muttrade om att den där kom att ses som “en helig och fundamental lag”.
Senare samma dag introducerade Ulfvenklou de övriga herrarna för Håkan Pärsson och grävningarna påbörjades. Man invigde med en högtidlig procession genom källaren med Ulfvenklou med slagrutan i spetsen. Sedan vidtog grävningarna som följde ett strikt regelverk. Håkan Pärson som förde befälet var klädd i en svart, cermoniell skrud och bar ett stort svärd som skydd mot rået. Vid sin sida hade han en “vakthavande broder”, vilket hertigens vänner turades om att vara. Den vakthavande brodern bar en dräkt som var snarlik Pärsons och ett mindre svärd. Grävde gjorde två inhyrda arbetare. Det var strängligen förbjudet att tala i källaren och alla deltagande måste dessutom ha en bit gipsspat och även en vitlöksklyfta i munnen. Reuterholm klagade i efterhand på att den ena “skadade tandköttet och den andra smaken”.
Vännerna grävde, och grävde och grävde... Många nätter förflöt utan större resultat. Men så! En sen natt , klockan 3 på morgonen nämligen, när den mindre entusiastiska Reuterholm höll vakt med Håkan (vilken han klagade på då han tyckte att Håkan mest smaskade på snus) skedde en olycka. Arbetarna hade redan hunnit gräva sig några alnar ner i marken då lite sten rasade ner och träffade den ena. Denne grävare utbrast:
- Aj! Min arm!
Tystnadsplikten var bruten och en förtvivlad Håkan Pärsson stromade ut i den yttersta delen av källaren där herrarna så generöst inrett ett sovrum åt honom, i detta rum var det fullt tillåtet att tala. Väl där beklagade sig Håkan över att allt nu var förbi eftersom lagen om tystnad blivit överträdd. Reuterholm talar i sitt referat att han i “egenskap av sitt ämbete sade åt” arbetarna och Håkan. Vi kan idag bara spekulera i vad som kom ur munnen på denne herre halv 4 på morgonen. Antagligen var det inga avundsvärda omdömmen som flödade. Arbetarna fick bege sig därifrån igen och Håkan förklarade för Reuterholm att mannen som brytit tystnaden snart skulle vara död. Detta visade sig dock vara falskt. Trött och bitter lommade Reuterholm hem och gick till sängs, men väcktes under förmiddagen av ett bud från hertig Carl som via Ulfvenklou fått veta vad som skett.
Den vakthavande fick lov att masa sig upp till slottet för att delge sin berättelse. Reuterholm och hertigen sökte upp Håkan Pärsson som under tiden själv haft en dust med rået och förklarade tårögd att hon fräst åt honom att de aldrig skulle finna skatten. Enligt egen utsago var det med nöd och näppe den lille farbrorn sluppit undan med livet i behåll. Hertig Carl och hans vän gjorde allt för att muntra upp Håkan men denne var fortsatt otröstlig. Men som tur var fann herrarna på ett gott råd för att stilla arbetarens ångest.
Ur Hertigens egen vinkällare hämtades ett antal flaskor vin för att lugna ner Håkan. Dock blev det inte bättre än att Pärsson, efter att ha konsumerat gåvan, föll hårt i källaren och slog sig i huvudet. Dagen efter orkade Håkan av förklariga skäl inte utföra någon grävning. Herrarna fick vänta några dagar tills hejduken återhämtat sig från eskapaden.
Ett sista försök gjordes då rået lockades med tobak och vin. Det fungerade inte och Håkan Pärsson fick återvända hem till småland. Kort därefter gav sig Ulfvenklou av till Karlskrona. Efter detta ansåg Reuterholm sig vara färdig med skattgrävandet. Men han konstaterade att han tyvärr kände dramats huvudrollsinnehavare alltför väl för att kunna avskriva aktiviteten helt i framtiden. Och han hade helt rätt.
Senare samma dag introducerade Ulfvenklou de övriga herrarna för Håkan Pärsson och grävningarna påbörjades. Man invigde med en högtidlig procession genom källaren med Ulfvenklou med slagrutan i spetsen. Sedan vidtog grävningarna som följde ett strikt regelverk. Håkan Pärson som förde befälet var klädd i en svart, cermoniell skrud och bar ett stort svärd som skydd mot rået. Vid sin sida hade han en “vakthavande broder”, vilket hertigens vänner turades om att vara. Den vakthavande brodern bar en dräkt som var snarlik Pärsons och ett mindre svärd. Grävde gjorde två inhyrda arbetare. Det var strängligen förbjudet att tala i källaren och alla deltagande måste dessutom ha en bit gipsspat och även en vitlöksklyfta i munnen. Reuterholm klagade i efterhand på att den ena “skadade tandköttet och den andra smaken”.
Vännerna grävde, och grävde och grävde... Många nätter förflöt utan större resultat. Men så! En sen natt , klockan 3 på morgonen nämligen, när den mindre entusiastiska Reuterholm höll vakt med Håkan (vilken han klagade på då han tyckte att Håkan mest smaskade på snus) skedde en olycka. Arbetarna hade redan hunnit gräva sig några alnar ner i marken då lite sten rasade ner och träffade den ena. Denne grävare utbrast:
- Aj! Min arm!
Tystnadsplikten var bruten och en förtvivlad Håkan Pärsson stromade ut i den yttersta delen av källaren där herrarna så generöst inrett ett sovrum åt honom, i detta rum var det fullt tillåtet att tala. Väl där beklagade sig Håkan över att allt nu var förbi eftersom lagen om tystnad blivit överträdd. Reuterholm talar i sitt referat att han i “egenskap av sitt ämbete sade åt” arbetarna och Håkan. Vi kan idag bara spekulera i vad som kom ur munnen på denne herre halv 4 på morgonen. Antagligen var det inga avundsvärda omdömmen som flödade. Arbetarna fick bege sig därifrån igen och Håkan förklarade för Reuterholm att mannen som brytit tystnaden snart skulle vara död. Detta visade sig dock vara falskt. Trött och bitter lommade Reuterholm hem och gick till sängs, men väcktes under förmiddagen av ett bud från hertig Carl som via Ulfvenklou fått veta vad som skett.
Den vakthavande fick lov att masa sig upp till slottet för att delge sin berättelse. Reuterholm och hertigen sökte upp Håkan Pärsson som under tiden själv haft en dust med rået och förklarade tårögd att hon fräst åt honom att de aldrig skulle finna skatten. Enligt egen utsago var det med nöd och näppe den lille farbrorn sluppit undan med livet i behåll. Hertig Carl och hans vän gjorde allt för att muntra upp Håkan men denne var fortsatt otröstlig. Men som tur var fann herrarna på ett gott råd för att stilla arbetarens ångest.
Ur Hertigens egen vinkällare hämtades ett antal flaskor vin för att lugna ner Håkan. Dock blev det inte bättre än att Pärsson, efter att ha konsumerat gåvan, föll hårt i källaren och slog sig i huvudet. Dagen efter orkade Håkan av förklariga skäl inte utföra någon grävning. Herrarna fick vänta några dagar tills hejduken återhämtat sig från eskapaden.
Ett sista försök gjordes då rået lockades med tobak och vin. Det fungerade inte och Håkan Pärsson fick återvända hem till småland. Kort därefter gav sig Ulfvenklou av till Karlskrona. Efter detta ansåg Reuterholm sig vara färdig med skattgrävandet. Men han konstaterade att han tyvärr kände dramats huvudrollsinnehavare alltför väl för att kunna avskriva aktiviteten helt i framtiden. Och han hade helt rätt.
måndag 10 oktober 2011
Hösten är här
och med den börjar säsongen, ja så var det i alla fall förr i tiden. Sällskapet har precis haft ett möte om våra visioner för framtiden. Det blev visserligen inte så många som kom men visionerna fanns där. Så jag kan bara säga att det kommer nog att hända en hel del framåt.Följande önskningar framkom
- En kurs om Svenska dräkten, vi går igenom historiken och lär oss sy dräkten
- Vett och etikett, efterlystes. Hur hälsar vi på varandra och hur för vi oss
- Resa ut på kontinenten
- Teater, här hade vi många idéer, både på var och vad vi kunde sätta upp. Teaterstycket Kapten Puff kommer troligtvis att börja vår repertoar
Så nu är det upp till oss alla medlemmar att förverkliga visionerna. Och har ni några fler idéer så kom gärna med dem. Men det hänger på oss själva.
Carina Rosén
söndag 12 juni 2011
En gustavian ur tiden
En av de våra, Sara Lodin, har alldeles för tidigt lämnat oss.
Vi är många som kommer att sakna henne. En något ostyrig, besvärlig och högljudd kvinna, men också rakryggad, orädd, varmhjärtad, engagerad och levnadsglad dam.
Ett av mina första möten med Sara höll på att sluta i katastrof. Vi rök ihop så strån och stickor for. Men efter ett telefonsamtal och en kaffe på stan, hamnade vi på rätt köl med varandra. Vi skrattade så tårarna rann. Det var nog många som blev lite paffa över att två så starka viljor så snabbt blev vänner.
Jag kom att uppskatta Sara, för den hon var. Sara var aldrig långsint, Sara välkomnade alla, bjöd på sig själv, omfamnade livet med alla med- och motgångar.
Sara var en sökare, sökandet efter att få ett helare liv, knyta ihop sina lösa trådar.
Jag frågade henne en gång vad hon skulle vilja göra i livet. Hennes svar blev
- Att kunna klara av att slutföra något.
Jag vet att hon slet och led mycket av att inte kunna klara av ett vanligt jobb, men min åsikt är att Sara klarade av så mycket mer. Hon engagerade människor, hon var en visionär i mångt och mycket, ibland lite för mycket men det var mycket inspirerande.
Sara vågade sätta upp verklighetens fula ansikte och säga buuuu till besserwissrarna, maskera av hycklare och stå för sin åsikt.
I dagarna fick jag också ta del av hennes otroliga engagemang i Rumänien. Jag trodde i min enfald att hon bara åkte dit och köpte saker, men icke. Hon engagerade sig hårt i den fattiga byn Breb i provinsen Maramuras.
Hennes engagemang inom Gustafs Skål, hennes generositet och glädje, gjorde 1700-talet till en rolig plats.
Jag önskar man kunde ha buteljerat all den kunskap som hon besatt. Nu är den för alltid förlorad.
Men det är upp till oss att komma ihåg och hedra hennes minne.
Carina Rosén
fredag 11 mars 2011
Camera Obscura, magi i mörka rum
Historik, teknik, litteratur, webben, konsten och egna erfarenheter.
1. Natur och historik
Camera Obscura, på latin ”mörkt rum” är ett naturfenomen som man kan uppleva spontant oberoende av människans uppfinningar och optiska konstruktioner.
Fenomenet har troligtvis observerats av människor sedan stenåldern. De första beskrivningarna finns från Kina några hundra år f.kr. men har också omnämnts i den
arabiska vetenskapen och i den grekiska antiken med Aristoteles.
Om man går in i ett tätt mörkt rum när det är soligt och starkt ljus ute och det finns ett litet hål, ett ljusinsläpp i väggen, kan man ibland se en upp-och-nedvänd bild av landskapet projiceras på väggen mitt emot hålet. Kanske ens första Camera Obscura - upplevelse kommer till en på semesterhusets utedass där det finns ett kvisthål i väggen.
Västerlandets optiker och konstnärer har sedan 1500-talet utvecklat naturfenomenet och förbättrat tekniken genom att bygga speciella kammare för att ta emot den projicerade bilden där man ökat projektionens styrka genom att fånga in mer ljus med hjälp av linser och speglar.
Konstnärens ateljé inreddes antagligen i vissa fall speciellt för uppställning av människor eller föremål vid ett fönster och med en speciellt inrättad mörklagd projektionsplats för konstnärens hemligheter.
Genom att fästa en duk, ett papper eller en pannå där projektionen uppenbarade sig och kalkera av bilden kunde konstnären snabbt fästa stödpunkter och frysa modellens profilkurva. Den jäktade affärsmannen som beställt porträttet kunde således lite snabbare få återgå till sina viktiga ärenden och konstnären kunde i trygg vetskap om att Cameran inte ljuger få grundstommen till ett väldisponerat porträtt.
Den mest kända porträttmålaren som vi tänker på som tidig "fotomålare" är
Vermeer med sina stillsamma interiörer och människor, ett väggparti med ett fönster till vänster i bild och olika kombinationer av modeller stående vid fönstret. Konstnärens utsiktspunkt finns på samma ställe i dessa målningar vilket tyder på någon form av fast arrangemang vilket har föranlett konsthistoriker att göra uppmätningar och analyser av Vermeers rum och arbetshörna.
Tidigt utvecklade man metoder för avancerad spegeltillverkning med konkava och konvexa slipningar. Redan Leonardo da Vinci tecknade en apparat för slipande av konkava speglar. Dessa speglar hade den strålande egenskapen att kunna användas direkt utan någon lins för att skapa en enastående ljusstark projektion för exakta avbildningar av människor, stilleben och landskap.
Under 1800-talet byggdes speciella torn eller små toppiga hus med en spegel högst upp och ett runt projektionsbord med stolar kring. Här kunde hela små sällskap få klämma in sig och sitta ner medan den magiska projicerade bilden av landskap, stad och människor vreds runt och strålade ner som ett panorama på bordsskivan. Vad jag kan förstå finns det fortfarande ett torn med en Camera Obscura i Dublin.
Efterhand skapades konstruktioner som alltmer kom att likna 1870- talets knallfotografapparater med fotografens huvud under doket och den där välkända blixten av exploderande magnesiumpulver.
Det enda som till slut fattades under 1800 talets första decennium var metoden att frysa fast bilden när den väl kommit in i apparaten. När detta sista problem var löst på 1820-talet och så småningom glasplåtkassetten satt på plats förändrades världen - och konsten.
Konstnärerna, inte bara de pilliga utan -märk väl -även de schwungfulla kastade sig genast över dessa pappersavtryck av verkligheten som hjälp för att skapa aldrig förut skådad konst. Zorn och Degas är bara ett par exempel.
2. Teknik och praktik
Behovet av en portabel Camera Obscura resulterade i en mängd olika uppfinningar. Från Diderots lexikon 1772 finns den typ av Camera Obscura som jag själv har byggt. Den innehåller en vanlig spegel och en stor konvex lins.
Avståndsförhållandet mellan spegel - lins - projektionsyta är i min konstruktion inte det samma som i lexikonet.
Den lins´ egenskaper man har bestämmer apparatens längd. Cameran har inte någon bländare - skärpedjupet är nära noll - och inte heller någon skärpeinställning. Det betyder att skärpan erhålles genom att man höjer eller sänker själva ritpappret inne i apparaten. Man sticker huvudet in i apparaten och täcker över med ett svart dok. Högra väggen i lådan är borttagen vilket gör att man kan föra in handen hållande en penna och kalkera bilden. Det är en mycket vacker mjuk bild som projiceras. Att promenera omkring med sin Camera i trädgården en vacker sommardag och leta vackra projektioner är ett sublimt nöje.
Linser och projektioner har alltid intresserat mig. På vinden har jag ett gammalt
spegelteleskop från min ungdoms astronomiperiod.
Spegelteleskopets princip är att använda en konkav spegel för att samla stjärnljuset, en s.k one surface mirror med spegelfolien helt uppe på ytan fritt från den ordinära badrumsspegelns täckande glasskikt. Den spegeln skruvade jag av och kunde använda som en Camera Obscuraspegel. Vilken lycka! En ny konstruktion är på gång...
Hockneys experience
Den intressante nu levande konstnären David Hockney har under många år utforskat Camera Obscurans användande i konsthistorien och jämfört gamla mästares verk med vad han själv idag kan återskapa med speglar och linser. En slags bildkonstens reenactment.
Den som en gång satt sig i en skön läsfåtölj och i lugn och ro studerat hans mammutverk "Secret Knowledge" får sin konsthistoria grundligt omkullrunkad.
Här utforskar han med ett otal exempel västerlandets konsthistoria från 1400-talet och framåt och gör parallellt egna experiment. Han delar upp konstnärerna i de som arbetar med linser "looks photographic" till skillnad från de som "looks eye-balled" och enbart använt handen ögat och hjärnan. Intressant är hans påstående att de konstnärer som jobbat "photographic" sällan lämnat efter sig några skisser i motsats till de traditionellt tecknande konstnärerna där man kan studera ett sådant efterlämnat material.
Som en detektiv lägger han fram flera exempel, "bevismaterial" på hoplappningar och
perspektivfel som smugit sig in när konstnärerna sammanställt sina projektions-
kalkeringar till en färdig målning. Problemen som uppstår beror på det obefintliga skärpedjupet och bildens tvingade storlek, hoplappningar nödvändiga alltså.
Det är upp till läsaren att tro honom eller inte.
Som konstnär har jag ofta funderat över skillnaden mellan olika gamla mästares förmåga eller intresse av att visa individuella särdrag i porträttkonsten. Det gör Hockney också.
Två modeller av Velasques har sällan några likheter med varandra medan Peter Paul Rubens specialgubbar och damer alla verkar vara släkt med varandra. Rubens har efterlämnat mängder av teckningar, men var är Velasques? Märk väl att de två metoderna inte har något med olika skicklighet att göra. Valörmåleriets kvalitet och teckningens spänst är i båda fallen helt beroende av konstnärens skicklighet. En konstnär som inte kan teckna kan inte heller få något bra ut av en fotografisk förlaga och vice versa.
Det finns en säreget innerlig och ljuvlig stämning i Youtube-klippen från Hockneys
experiment. Till skillnad från alla knäfallande hyllningar av inglasade odödliga mästerverk som den traditionella konsthistorien alltid matat oss med kommer här den undersökande konstnärens konsthistoria, dekonstruktionen, respektlösheten. Det är skön teknik och man blir vansinnigt målarsugen. How to make your own Velasques.
För att knyta an till vårt svenska 1700-tal. Hur står det till med vår mästare Alexander Roslin? Magnus Olaussons biografi är näst intill kemiskt fri från alla skildringar av arbetet med målningarna. Det är en skildring av nätverkandet, resandet, tävlandet med de franska konkurrenterna. Vid något enda tillfälle vidrörs tillverkningsprocessen när Roslin lånar modellens kläder och stoppar upp en docka för att klara stofferna och veckbildningen.
Konstnärens hantverksperspektiv på Roslins verk finns bara inte.
Rolin, den ljuvlige! Målningarnas scenerier är ytterligt mjukt modellerade, anslående är att modellernas ansikten i vissa fall på ett egendomligt sätt framstår som över naturlig storlek när man betraktar dem på ett museum. Många gånger har jag fått en impuls att plocka fram en tumstock och lägga den på målningen, men inte haft den med, turligt nog.
Det finns ingenting som antyder något användande av optik. Man känner sig säker på att Roslin filtrerat modellernas verkliga utseende med ögat, hjärnan och handen. De har alla ett Roslinskt drag om än med individuella utseenden. En fullständigt bländande teknik, även vid en internationell jämförelse. Och alla saknar de ögonhår och ögonfransar.
Men var är de efterlämnade skisserna, Nationalmuseum verkar bara ha någon enstaka enda teckning av Roslin. Kanske målade han bara ”rakt på”. Någon som vet?
Detektivarbetet kan fortsätta. Kära vänner, nu kan ni gå på museum, avdelningen 1600-tal och 1700-tal och leta fotokonst! Tro det den som vill.
http://www.youtube.com/watch?v=xOmIjr0qaaA
http://brightbytes.com/cosite/what.html
Googles bildsökning: Camera Obscura
http://www.bbc.co.uk/history/british/empire_seapower/vermeer_camera_01.shtml
http://brightbytes.com/cosite/cohome.html
Litteratur
Secret Knowledge av David Hockney
Themes & Hudson, ny upplaga 2006 ISBN-13: 970-0-500-28638-8
Bläddra i boken:
http://www.amazon.com/Secret-Knowledge-New-Expanded-
Rediscovering/dp/0142005126/ref=sr_1_1?ie=UTF8&qid=1296919473&sr=8-1
Alexander Roslin av Magnus Olausson Natur & Kultur / Nationalmuseum ISBN 978-91-27-
08838-2
Februari 1011
Konstnär Per Jadéus
www.jadeus.se
1. Natur och historik
Camera Obscura, på latin ”mörkt rum” är ett naturfenomen som man kan uppleva spontant oberoende av människans uppfinningar och optiska konstruktioner.
Fenomenet har troligtvis observerats av människor sedan stenåldern. De första beskrivningarna finns från Kina några hundra år f.kr. men har också omnämnts i den
arabiska vetenskapen och i den grekiska antiken med Aristoteles.
Om man går in i ett tätt mörkt rum när det är soligt och starkt ljus ute och det finns ett litet hål, ett ljusinsläpp i väggen, kan man ibland se en upp-och-nedvänd bild av landskapet projiceras på väggen mitt emot hålet. Kanske ens första Camera Obscura - upplevelse kommer till en på semesterhusets utedass där det finns ett kvisthål i väggen.
Västerlandets optiker och konstnärer har sedan 1500-talet utvecklat naturfenomenet och förbättrat tekniken genom att bygga speciella kammare för att ta emot den projicerade bilden där man ökat projektionens styrka genom att fånga in mer ljus med hjälp av linser och speglar.
Konstnärens ateljé inreddes antagligen i vissa fall speciellt för uppställning av människor eller föremål vid ett fönster och med en speciellt inrättad mörklagd projektionsplats för konstnärens hemligheter.
Genom att fästa en duk, ett papper eller en pannå där projektionen uppenbarade sig och kalkera av bilden kunde konstnären snabbt fästa stödpunkter och frysa modellens profilkurva. Den jäktade affärsmannen som beställt porträttet kunde således lite snabbare få återgå till sina viktiga ärenden och konstnären kunde i trygg vetskap om att Cameran inte ljuger få grundstommen till ett väldisponerat porträtt.
Den mest kända porträttmålaren som vi tänker på som tidig "fotomålare" är
Vermeer med sina stillsamma interiörer och människor, ett väggparti med ett fönster till vänster i bild och olika kombinationer av modeller stående vid fönstret. Konstnärens utsiktspunkt finns på samma ställe i dessa målningar vilket tyder på någon form av fast arrangemang vilket har föranlett konsthistoriker att göra uppmätningar och analyser av Vermeers rum och arbetshörna.
Tidigt utvecklade man metoder för avancerad spegeltillverkning med konkava och konvexa slipningar. Redan Leonardo da Vinci tecknade en apparat för slipande av konkava speglar. Dessa speglar hade den strålande egenskapen att kunna användas direkt utan någon lins för att skapa en enastående ljusstark projektion för exakta avbildningar av människor, stilleben och landskap.
Under 1800-talet byggdes speciella torn eller små toppiga hus med en spegel högst upp och ett runt projektionsbord med stolar kring. Här kunde hela små sällskap få klämma in sig och sitta ner medan den magiska projicerade bilden av landskap, stad och människor vreds runt och strålade ner som ett panorama på bordsskivan. Vad jag kan förstå finns det fortfarande ett torn med en Camera Obscura i Dublin.
Efterhand skapades konstruktioner som alltmer kom att likna 1870- talets knallfotografapparater med fotografens huvud under doket och den där välkända blixten av exploderande magnesiumpulver.
Det enda som till slut fattades under 1800 talets första decennium var metoden att frysa fast bilden när den väl kommit in i apparaten. När detta sista problem var löst på 1820-talet och så småningom glasplåtkassetten satt på plats förändrades världen - och konsten.
Konstnärerna, inte bara de pilliga utan -märk väl -även de schwungfulla kastade sig genast över dessa pappersavtryck av verkligheten som hjälp för att skapa aldrig förut skådad konst. Zorn och Degas är bara ett par exempel.
2. Teknik och praktik
Behovet av en portabel Camera Obscura resulterade i en mängd olika uppfinningar. Från Diderots lexikon 1772 finns den typ av Camera Obscura som jag själv har byggt. Den innehåller en vanlig spegel och en stor konvex lins.
Avståndsförhållandet mellan spegel - lins - projektionsyta är i min konstruktion inte det samma som i lexikonet.
Den lins´ egenskaper man har bestämmer apparatens längd. Cameran har inte någon bländare - skärpedjupet är nära noll - och inte heller någon skärpeinställning. Det betyder att skärpan erhålles genom att man höjer eller sänker själva ritpappret inne i apparaten. Man sticker huvudet in i apparaten och täcker över med ett svart dok. Högra väggen i lådan är borttagen vilket gör att man kan föra in handen hållande en penna och kalkera bilden. Det är en mycket vacker mjuk bild som projiceras. Att promenera omkring med sin Camera i trädgården en vacker sommardag och leta vackra projektioner är ett sublimt nöje.
Linser och projektioner har alltid intresserat mig. På vinden har jag ett gammalt
spegelteleskop från min ungdoms astronomiperiod.
Spegelteleskopets princip är att använda en konkav spegel för att samla stjärnljuset, en s.k one surface mirror med spegelfolien helt uppe på ytan fritt från den ordinära badrumsspegelns täckande glasskikt. Den spegeln skruvade jag av och kunde använda som en Camera Obscuraspegel. Vilken lycka! En ny konstruktion är på gång...
Hockneys experience
Den intressante nu levande konstnären David Hockney har under många år utforskat Camera Obscurans användande i konsthistorien och jämfört gamla mästares verk med vad han själv idag kan återskapa med speglar och linser. En slags bildkonstens reenactment.
Den som en gång satt sig i en skön läsfåtölj och i lugn och ro studerat hans mammutverk "Secret Knowledge" får sin konsthistoria grundligt omkullrunkad.
Här utforskar han med ett otal exempel västerlandets konsthistoria från 1400-talet och framåt och gör parallellt egna experiment. Han delar upp konstnärerna i de som arbetar med linser "looks photographic" till skillnad från de som "looks eye-balled" och enbart använt handen ögat och hjärnan. Intressant är hans påstående att de konstnärer som jobbat "photographic" sällan lämnat efter sig några skisser i motsats till de traditionellt tecknande konstnärerna där man kan studera ett sådant efterlämnat material.
Som en detektiv lägger han fram flera exempel, "bevismaterial" på hoplappningar och
perspektivfel som smugit sig in när konstnärerna sammanställt sina projektions-
kalkeringar till en färdig målning. Problemen som uppstår beror på det obefintliga skärpedjupet och bildens tvingade storlek, hoplappningar nödvändiga alltså.
Det är upp till läsaren att tro honom eller inte.
Som konstnär har jag ofta funderat över skillnaden mellan olika gamla mästares förmåga eller intresse av att visa individuella särdrag i porträttkonsten. Det gör Hockney också.
Två modeller av Velasques har sällan några likheter med varandra medan Peter Paul Rubens specialgubbar och damer alla verkar vara släkt med varandra. Rubens har efterlämnat mängder av teckningar, men var är Velasques? Märk väl att de två metoderna inte har något med olika skicklighet att göra. Valörmåleriets kvalitet och teckningens spänst är i båda fallen helt beroende av konstnärens skicklighet. En konstnär som inte kan teckna kan inte heller få något bra ut av en fotografisk förlaga och vice versa.
Det finns en säreget innerlig och ljuvlig stämning i Youtube-klippen från Hockneys
experiment. Till skillnad från alla knäfallande hyllningar av inglasade odödliga mästerverk som den traditionella konsthistorien alltid matat oss med kommer här den undersökande konstnärens konsthistoria, dekonstruktionen, respektlösheten. Det är skön teknik och man blir vansinnigt målarsugen. How to make your own Velasques.
För att knyta an till vårt svenska 1700-tal. Hur står det till med vår mästare Alexander Roslin? Magnus Olaussons biografi är näst intill kemiskt fri från alla skildringar av arbetet med målningarna. Det är en skildring av nätverkandet, resandet, tävlandet med de franska konkurrenterna. Vid något enda tillfälle vidrörs tillverkningsprocessen när Roslin lånar modellens kläder och stoppar upp en docka för att klara stofferna och veckbildningen.
Konstnärens hantverksperspektiv på Roslins verk finns bara inte.
Rolin, den ljuvlige! Målningarnas scenerier är ytterligt mjukt modellerade, anslående är att modellernas ansikten i vissa fall på ett egendomligt sätt framstår som över naturlig storlek när man betraktar dem på ett museum. Många gånger har jag fått en impuls att plocka fram en tumstock och lägga den på målningen, men inte haft den med, turligt nog.
Det finns ingenting som antyder något användande av optik. Man känner sig säker på att Roslin filtrerat modellernas verkliga utseende med ögat, hjärnan och handen. De har alla ett Roslinskt drag om än med individuella utseenden. En fullständigt bländande teknik, även vid en internationell jämförelse. Och alla saknar de ögonhår och ögonfransar.
Men var är de efterlämnade skisserna, Nationalmuseum verkar bara ha någon enstaka enda teckning av Roslin. Kanske målade han bara ”rakt på”. Någon som vet?
Detektivarbetet kan fortsätta. Kära vänner, nu kan ni gå på museum, avdelningen 1600-tal och 1700-tal och leta fotokonst! Tro det den som vill.
http://www.youtube.com/watch?v=xOmIjr0qaaA
http://brightbytes.com/cosite/what.html
Googles bildsökning: Camera Obscura
http://www.bbc.co.uk/history/british/empire_seapower/vermeer_camera_01.shtml
http://brightbytes.com/cosite/cohome.html
Litteratur
Secret Knowledge av David Hockney
Themes & Hudson, ny upplaga 2006 ISBN-13: 970-0-500-28638-8
Bläddra i boken:
http://www.amazon.com/Secret-Knowledge-New-Expanded-
Rediscovering/dp/0142005126/ref=sr_1_1?ie=UTF8&qid=1296919473&sr=8-1
Alexander Roslin av Magnus Olausson Natur & Kultur / Nationalmuseum ISBN 978-91-27-
08838-2
Februari 1011
Konstnär Per Jadéus
www.jadeus.se
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
Inlägg
