söndag 12 juni 2011

En gustavian ur tiden



En av de våra, Sara Lodin, har alldeles för tidigt lämnat oss.

Vi är många som kommer att sakna henne. En något ostyrig, besvärlig och högljudd kvinna, men också rakryggad, orädd, varmhjärtad, engagerad och levnadsglad dam.

Ett av mina första möten med Sara höll på att sluta i katastrof. Vi rök ihop så strån och stickor for. Men efter ett telefonsamtal och en kaffe på stan, hamnade vi på rätt köl med varandra. Vi skrattade så tårarna rann. Det var nog många som blev lite paffa över att två så starka viljor så snabbt blev vänner.

Jag kom att uppskatta Sara, för den hon var. Sara var aldrig långsint, Sara välkomnade alla, bjöd på sig själv, omfamnade livet med alla med- och motgångar.

Sara var en sökare, sökandet efter att få ett helare liv, knyta ihop sina lösa trådar.

Jag frågade henne en gång vad hon skulle vilja göra i livet. Hennes svar blev

- Att kunna klara av att slutföra något.

Jag vet att hon slet och led mycket av att inte kunna klara av ett vanligt jobb, men min åsikt är att Sara klarade av så mycket mer. Hon engagerade människor, hon var en visionär i mångt och mycket, ibland lite för mycket men det var mycket inspirerande.

Sara vågade sätta upp verklighetens fula ansikte och säga buuuu till besserwissrarna, maskera av hycklare och stå för sin åsikt.

I dagarna fick jag också ta del av hennes otroliga engagemang i Rumänien. Jag trodde i min enfald att hon bara åkte dit och köpte saker, men icke. Hon engagerade sig hårt i den fattiga byn Breb i provinsen Maramuras.

Hennes engagemang inom Gustafs Skål, hennes generositet och glädje, gjorde 1700-talet till en rolig plats.

Jag önskar man kunde ha buteljerat all den kunskap som hon besatt. Nu är den för alltid förlorad.

Men det är upp till oss att komma ihåg och hedra hennes minne.



Carina Rosén

2 kommentarer:

  1. Tack, det bara bubblade ur hjärtat.
    Carina

    SvaraRadera