söndag 18 december 2011

Hertig Carl åter på skattjakt, Stockholm 1785, (del 2)

 Hertig Carl var missnöjd med resultatet från de första försöken i källaren. Han ville inte ge upp. Vid påsktid 1785, ett halvår efter den första fallerade skattjakten (och några halvdanna ansatser däremellan) kallades en man vid namn Axberg till staden. Hertigen själv var inte närvarande då denne anlände och förlitade sig därför på Reuterholm som han satt på att övervaka projektet. Den fåfänge Reuterholm var dock inte särsäkilt imponerad av Axberg som han menade var “en gemen och olärd karl som såg värre ut än en skogsrövare”.
    Så snart hertigen återvänt introducerades han anonymt genom att sällskapet ledde den inhyrde mannen genom hemliga trappor i Stockholms slott. För att dölja hertigens identitet tilltalades prinsen “du”. Tyvärr hade herrarna underskattat hejdukens intelligens. Axberg gick inte på det listiga knepet utan begrep ganska kvickt vem den mystiske “du” var och förklarade att andarna redan visat den stora skatten för honom, som enligt uppgift bland annat skulle bestå av gigantiska bildstoder av de 12 apostlarna i rent silver. Hertigen blev mycket lycklig och gav Axberg rejält med dricks. Reuterholm underströk i efterhand att ”Det var ock så merändels uppå ett dylikt regn, alla H[err] Axbergs besök syftade”.
    Grävandet återupptogs men under Axbergs befäl. Dock föredrog denne man att arbeta enstört med sin medhjälpare (vars utseende Reuterholm också kommenterade nedlåtande). Inga resultat verkade dock uppnås, Axberg verkade mest intresserad av att resa in och ut ur staden och därmed få tillfälle att be hertigen om dricks och respengar. Ibland menade han att hans medhjälpare blivit skadad under en strid med rået och nu måste vila. Tiden gick och de höga herrarna började så smått känna sig bedragna av de uteblivna resultaten kontra de ständiga undanflykterna. Så hertigen skickade in sin krutdurk Reuterholm för att konfrontera underhuggaren. Detta uppdrag tog Reuterholm på sig och krävde att kretsen skulle få bevittna ett grävningsarbete. Detta ogillades av den tillfrågade men han lyckades inte slingra sig ur
befallningen, det var ju trots allt Reuterholm han hade att göra med. Vid midnatt ankom hertig Carl med sällskap.
     Axberg hade då antänt en ansenlig mängd tjära som skapade en vidrig rökutveckling i källargångarna. Prinsen och hans vän J.J. de Geer (som dragits med) blev sittande vid ingången. Den kaxige Reuterholm själv fick se sig besegrad av rökverket då han drabbades av ett kraftigt hostanfall och blev stående i dörröppningen. I det kompakta mörkret hörde de plågade herrarna hur stenar kastades omkring då Axberg stred med rået. Hertigen skickade fram sin bokhållare Sandvall för att ta reda på olåtens ursprung. Sandvall kämpade sig genom rökverket och upptäckte snart att källan till ljuden var Axbergs hjälpreda som från en dold plats kastade stenar omkring sig. Efter denna uppgift kallade prinsen Axberg till sig och, trots att röken stod tjock, ställde honom mot väggen och krävde resultat. Hejduken bönade och bad om en veckas uppskov. Han skulle resa ut ur staden för att återkomma 8 dagar senare med besked om projektet skulle komma att lyckas eller ej. Hertigen visade prov på ansenligt tålamod och beviljade önskemålet. Efter denna strapats begav sig det anfådda sällskapet tillbaka till slottet, men Sandvall lämnades kvar för att spionera på de inhyrda.
    Efter en stund, då herrarna tog igen sig i hertigens rum, återkom Sandvall. Denne medförde mindre trevliga nyheter. Tydligen hade Axberg och medhjälparen hånat de höga herrarnas godtrogenhet, viftat med pengarna de tjänat och skrockat om att “mer lär det inte bli”. Lurendrejeriet gick upp för hertig Carl och man började i sin vrede genast planera en gruvlig hämnd. Planen som kokades ihop gick ut på följande: om åtta dagar, då Axberg skulle komma tillbaka, skulle fyra av hertigens starkaste män gömma sig i källaren förklädda till lejon, örnar, gripar (och liknande) hoppa fram och slå skojaren med påkar. Men den listige Axberg som sett igenom herrarnas första knep misstänkte antagligen en vedergällning och återvände aldrig.
Historien avslutades med att hertig Carl fick en betydande räkning från husets ägare då strapasterna och grävandet gravt skadat husgrunden.

Efter upplevelsen ville prins Carl bara lägga locket på och glömma hela spektaklet. Risken fanns ju att rykten om projektet läckte ut till allmänheten. Om man helt enklet upphörde med aktiviteterna torde det hela snart glömmas. Dock hade hertigen förbisett en person. Denna person var sedan 1785 officiellt stämplad som “charlatan”, “dåre” och utesluten ur den hemliga kretsen. Hans namn var Ulfvenklou. Det var dock inte Ulfvenklou själv som talade brevid mun, utan hans före detta dräng, herr Fogelquist, som varit närvarande vid husbondens arbeten. Fogelquist hade nu omtalat vitt och brett hur det söktes efter en skatt med mystiska knep. Hertig Carl tacklade problemet på ett sätt som skulle gjort don Corleone stolt:
Han kallade helt enkelt till sig den glappande och gav honom ett erbjudande som inte kunde förvägras, endera skulle drängen genast sluta sin mun angående grävningarna, annars skulle hertigen bekosta en enkelbiljett till Saint-Barthélemy.

Vi får antaga att tystnaden slutligen lade sig över projektet.

Hertig Carls skattjakt, Stockholm 1784 (Del 1)

Våren 1784 påbörjades ett storslaget projekt i kungliga huvudstaden. Hertig Carl och hans vänkrets ämande bli rika. Den unge frimurarprofeten Henrik Gustaf Ulfvenklou, som hade hertigens öra, hade omtalat en dold skatt som skulle ligga nedgrävd i en källare på Österlångatan. Denna källare är för övrigt belägen under de hus som idag utgör Österlånggatan 24 och Baggensgatan 23. Residerande i dessa hus fanns ett antal skräddargesäller och några prostituerade.
Ulfvenklou menade att under husets grund vilade en stor skatt, dold för det mänskliga ögat. Men denna skatt vaktades av ett rå och de djärva skattletarna behövde hjälp utifrån för att kunna besegra henne och erövra skatten. Ungefär vid samma tid som planerna smiddes anlände herr Gustaf Adolf Reuterholm till Stockholm efter att ha spenderat nästan ett år i sitt hem i Finland. Hertigen invigde entusiastiskt sin vän projektet. Reuterholm var inte alltför ivrig att deltaga. Men plikttrogen som han var fick han se sig själv ställa upp, dock inte utan bittra kommentarer.
En herre vid namn Håkan Pärsson kom resande från småland för att bistå med skattgrävningen. I samband med hans ankomst hölls en konselj där projektet högtidligt gicks igenom. Herr Ulfvenklou räckte över den så kallade “commenderingsrullan” till hertigen och Reuterholm (som inte hade mycket till övers för Ulfvenklou) muttrade om att den där kom att ses som “en helig och fundamental lag”.
Senare samma dag introducerade Ulfvenklou de övriga herrarna för Håkan Pärsson och grävningarna påbörjades. Man invigde med en högtidlig procession genom källaren med Ulfvenklou med slagrutan i spetsen. Sedan vidtog grävningarna som följde ett strikt regelverk. Håkan Pärson som förde befälet var klädd i en svart, cermoniell skrud och bar ett stort svärd som skydd mot rået. Vid sin sida hade han en “vakthavande broder”, vilket hertigens vänner turades om att vara. Den vakthavande brodern bar en dräkt som var snarlik Pärsons och ett mindre svärd. Grävde gjorde två inhyrda arbetare. Det var strängligen förbjudet att tala i källaren och alla deltagande måste dessutom ha en bit gipsspat och även en vitlöksklyfta i munnen. Reuterholm klagade i efterhand på att den ena “skadade tandköttet och den andra smaken”.

Vännerna grävde, och grävde och grävde... Många nätter förflöt utan större resultat. Men så! En sen natt , klockan 3 på morgonen nämligen, när den mindre entusiastiska Reuterholm höll vakt med Håkan (vilken han klagade på då han tyckte att Håkan mest smaskade på snus) skedde en olycka. Arbetarna hade redan hunnit gräva sig några alnar ner i marken då lite sten rasade ner och träffade den ena. Denne grävare utbrast:
- Aj! Min arm!
Tystnadsplikten var bruten och en förtvivlad Håkan Pärsson stromade ut i den yttersta delen av källaren där herrarna så generöst inrett ett sovrum åt honom, i detta rum var det fullt tillåtet att tala. Väl där beklagade sig Håkan över att allt nu var förbi eftersom lagen om tystnad blivit överträdd. Reuterholm talar i sitt referat att han i “egenskap av sitt ämbete sade åt” arbetarna och Håkan. Vi kan idag bara spekulera i vad som kom ur munnen på denne herre halv 4 på morgonen. Antagligen var det inga avundsvärda omdömmen som flödade. Arbetarna fick bege sig därifrån igen och Håkan förklarade för Reuterholm att mannen som brytit tystnaden snart skulle vara död. Detta visade sig dock vara falskt. Trött och bitter lommade Reuterholm hem och gick till sängs, men väcktes under förmiddagen av ett bud från hertig Carl som via Ulfvenklou fått veta vad som skett.

Den vakthavande fick lov att masa sig upp till slottet för att delge sin berättelse. Reuterholm och hertigen sökte upp Håkan Pärsson som under tiden själv haft en dust med rået och förklarade tårögd att hon fräst åt honom att de aldrig skulle finna skatten. Enligt egen utsago var det med nöd och näppe den lille farbrorn sluppit undan med livet i behåll. Hertig Carl och hans vän gjorde allt för att muntra upp Håkan men denne var fortsatt otröstlig. Men som tur var fann herrarna på ett gott råd för att stilla arbetarens ångest.
Ur Hertigens egen vinkällare hämtades ett antal flaskor vin för att lugna ner Håkan. Dock blev det inte bättre än att Pärsson, efter att ha konsumerat gåvan, föll hårt i källaren och slog sig i huvudet. Dagen efter orkade Håkan av förklariga skäl inte utföra någon grävning. Herrarna fick vänta några dagar tills hejduken återhämtat sig från eskapaden.
Ett sista försök gjordes då rået lockades med tobak och vin. Det fungerade inte och Håkan Pärsson fick återvända hem till småland. Kort därefter gav sig Ulfvenklou av till Karlskrona. Efter detta ansåg Reuterholm sig vara färdig med skattgrävandet. Men han konstaterade att han tyvärr kände dramats huvudrollsinnehavare alltför väl för att kunna avskriva aktiviteten helt i framtiden. Och han hade helt rätt.