söndag 18 december 2011

Hertig Carls skattjakt, Stockholm 1784 (Del 1)

Våren 1784 påbörjades ett storslaget projekt i kungliga huvudstaden. Hertig Carl och hans vänkrets ämande bli rika. Den unge frimurarprofeten Henrik Gustaf Ulfvenklou, som hade hertigens öra, hade omtalat en dold skatt som skulle ligga nedgrävd i en källare på Österlångatan. Denna källare är för övrigt belägen under de hus som idag utgör Österlånggatan 24 och Baggensgatan 23. Residerande i dessa hus fanns ett antal skräddargesäller och några prostituerade.
Ulfvenklou menade att under husets grund vilade en stor skatt, dold för det mänskliga ögat. Men denna skatt vaktades av ett rå och de djärva skattletarna behövde hjälp utifrån för att kunna besegra henne och erövra skatten. Ungefär vid samma tid som planerna smiddes anlände herr Gustaf Adolf Reuterholm till Stockholm efter att ha spenderat nästan ett år i sitt hem i Finland. Hertigen invigde entusiastiskt sin vän projektet. Reuterholm var inte alltför ivrig att deltaga. Men plikttrogen som han var fick han se sig själv ställa upp, dock inte utan bittra kommentarer.
En herre vid namn Håkan Pärsson kom resande från småland för att bistå med skattgrävningen. I samband med hans ankomst hölls en konselj där projektet högtidligt gicks igenom. Herr Ulfvenklou räckte över den så kallade “commenderingsrullan” till hertigen och Reuterholm (som inte hade mycket till övers för Ulfvenklou) muttrade om att den där kom att ses som “en helig och fundamental lag”.
Senare samma dag introducerade Ulfvenklou de övriga herrarna för Håkan Pärsson och grävningarna påbörjades. Man invigde med en högtidlig procession genom källaren med Ulfvenklou med slagrutan i spetsen. Sedan vidtog grävningarna som följde ett strikt regelverk. Håkan Pärson som förde befälet var klädd i en svart, cermoniell skrud och bar ett stort svärd som skydd mot rået. Vid sin sida hade han en “vakthavande broder”, vilket hertigens vänner turades om att vara. Den vakthavande brodern bar en dräkt som var snarlik Pärsons och ett mindre svärd. Grävde gjorde två inhyrda arbetare. Det var strängligen förbjudet att tala i källaren och alla deltagande måste dessutom ha en bit gipsspat och även en vitlöksklyfta i munnen. Reuterholm klagade i efterhand på att den ena “skadade tandköttet och den andra smaken”.

Vännerna grävde, och grävde och grävde... Många nätter förflöt utan större resultat. Men så! En sen natt , klockan 3 på morgonen nämligen, när den mindre entusiastiska Reuterholm höll vakt med Håkan (vilken han klagade på då han tyckte att Håkan mest smaskade på snus) skedde en olycka. Arbetarna hade redan hunnit gräva sig några alnar ner i marken då lite sten rasade ner och träffade den ena. Denne grävare utbrast:
- Aj! Min arm!
Tystnadsplikten var bruten och en förtvivlad Håkan Pärsson stromade ut i den yttersta delen av källaren där herrarna så generöst inrett ett sovrum åt honom, i detta rum var det fullt tillåtet att tala. Väl där beklagade sig Håkan över att allt nu var förbi eftersom lagen om tystnad blivit överträdd. Reuterholm talar i sitt referat att han i “egenskap av sitt ämbete sade åt” arbetarna och Håkan. Vi kan idag bara spekulera i vad som kom ur munnen på denne herre halv 4 på morgonen. Antagligen var det inga avundsvärda omdömmen som flödade. Arbetarna fick bege sig därifrån igen och Håkan förklarade för Reuterholm att mannen som brytit tystnaden snart skulle vara död. Detta visade sig dock vara falskt. Trött och bitter lommade Reuterholm hem och gick till sängs, men väcktes under förmiddagen av ett bud från hertig Carl som via Ulfvenklou fått veta vad som skett.

Den vakthavande fick lov att masa sig upp till slottet för att delge sin berättelse. Reuterholm och hertigen sökte upp Håkan Pärsson som under tiden själv haft en dust med rået och förklarade tårögd att hon fräst åt honom att de aldrig skulle finna skatten. Enligt egen utsago var det med nöd och näppe den lille farbrorn sluppit undan med livet i behåll. Hertig Carl och hans vän gjorde allt för att muntra upp Håkan men denne var fortsatt otröstlig. Men som tur var fann herrarna på ett gott råd för att stilla arbetarens ångest.
Ur Hertigens egen vinkällare hämtades ett antal flaskor vin för att lugna ner Håkan. Dock blev det inte bättre än att Pärsson, efter att ha konsumerat gåvan, föll hårt i källaren och slog sig i huvudet. Dagen efter orkade Håkan av förklariga skäl inte utföra någon grävning. Herrarna fick vänta några dagar tills hejduken återhämtat sig från eskapaden.
Ett sista försök gjordes då rået lockades med tobak och vin. Det fungerade inte och Håkan Pärsson fick återvända hem till småland. Kort därefter gav sig Ulfvenklou av till Karlskrona. Efter detta ansåg Reuterholm sig vara färdig med skattgrävandet. Men han konstaterade att han tyvärr kände dramats huvudrollsinnehavare alltför väl för att kunna avskriva aktiviteten helt i framtiden. Och han hade helt rätt.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar